Sandra

I ett halvt år har jag inte gjort något annat än att tentapluggat eller väntat på tentaresultat. På torsdag har jag sista ordinarie tentan för denna helvetesperioden. På torsdag får jag också reda på hur förra tentan gick. Jag vill bara vakna upp och inse att det är klart. Att i alla fall denna perioden ska få ta slut och alla tentor bara är godkända och jag kan börja leva igen. 

 

Har kommit in i ett stressmoln där jag aldrig får ro någonstans. I fredags var vi ute och dansade och träffade lite folk, en kompis sov hos så vi kom nog inte i säng innan 3. Klockan 6 slog jag upp ögonen med ont i nacken och känslan av att inte orka ligga kvar om jag inte skulle bli galen. Så jag gick upp, slog på tvn och såg på dåliga program tills klockan blev 11 och killarna vaknade till liv. 

Men på torsdag hoppas jag att det tar slut. Att jag kan få lite lugn igen, att jag kan orka hålla kontakten med de jag för tillfället nästan släppt och orka andas ut lite. Men först har jag en vecka framför mig. En väldigt viktig vecka på flera sätt. 

Imorgon har jag jobb i 6 timmar, sen gäller det att plugga vad jag orkar. 
På tisdag måste jag plugga på förmiddagen. vid ett ska jag på en helt otroligt viktig arbetsintervju, inte bara för sommaren utan för mitt liv i framtiden, fy fan vad jag vill få in en fot i myndigheternas värld. Sen ska jag skynda till seminarium och PM presentation. 
Onsdag ska begravas i plugg, och sedan är torsdagen där. 

 

Längre än dit ser jag inte. Det är dit min blick sträcker sig. 

Innan dess kommer jag fortsätta i mitt lite avstängda mönster. 

För att jag inte har så mycket val.

För mycket framtid ligger i denna veckan. 
Sommaren, hösten. livet. 

 

Fick mig en promenad i blåsten idag iaf, med en Susanna som inte ifrågasätter prioriteringar eller press.

Som gjort precis likadant. 

 

Nu ska jag ta min huvudvärk och gå och lägga mig och räkna på om jag hinner träna innan jobbet imorgon.