Sitter på en mörk buss genom ett mörkt land. Låter tankarna vandra fritt lite. Vi passerade karlskoga för ett tag sedan. För mig kommer nog alltid Karlskoga riva upp känslor numera. För det var här helvetet fick sitt slut. Det var här jag kanske för första gången fick en läkare som inte trodde jag inbillade mig smärtan jag pratade om. Den där molande, ständigt närvarande smärtan som åt upp mig inifrån. Den här hösten är det tre år sedan. Men jag känner mig inte glad över det. Jag känner att jag misslyckats. Det har gått tre år och jag är ännu inte var jag vill vara varken psykiskt eller fysiskt. Jag har fortfarande inte återfått en tro om att det mesta alltid löser sig, kanske är jag mer negativ än någonsin. Men jag har sett det för många gånger, jag har varit med om det för många gånger. Att allting inte alls vänder utan bara blir värre tills ingen ens har kraft att bry sig längre. Om en vecka ska jag på begravningen av en kvinna jag endast träffat en gång. Men det var inte ens 2,5 månad sedan. Hon var så full av liv, som att livet var perfekt. Och nu är hon död. När sådant händer förstår jag inte hur man ska kunna ha en tro på att allting tillslut vänder till det bättre. Hur man ska kunna tro och våga hoppas på att livet ska resultera i något bra trots att man inte ens vet var man ska ta vägen. Tjänar det någonting till att jag kämpar för att hitta glädjen i löpningen igen, den där glädjen och kämparviljan som vaderna tog bort, tjänar det någonting till när jag ändå inte vet vad som kommer hända imorgon?
Som sagt, mörker, resa och karlskoga får mina tankar att snurra. Men utan mitt tvivel hade jag nog inte varit någon speciell, och det är jag ju. Jag är ordförande i en fantastisk sektion. Det kommer jag aldrig ifrån.