Är verkligen inne i en sån där tid när veckorna går otroligt fort. Blir väl så med mycket plugg. Fast samtidigt, är det inte alltid så? Drygt 15 månader sen en pojke hittade mig på finsittningen, en pojke som jag i jan/feb blir sambo med. Var tog den tiden vägen? Hur är det ens möjligt att tiden går så fort? När blev vi vuxna och i princip tröttnade på att gå ut? Men samtidigt känns det bra. Jag är där jag vill va, med de jag vill va med. Jag och Johanna försöker ta oss igenom utbildningen och jag och Patric planerar inredning. Sådär varierat jag vill ha det, fullt upp men ändå inte. (Det blir det i januari) så livet är väldigt bra ändå... Även om jag ligger i en säng som används som soffa i Patrics lägenhet. Det är ju inte svårare än att byta ut den. Det ska nog bli mysigt här också tillslut.
Men nu ska jag gå och handla. Imorgonbitti har jag tenta. Det kommer gå åt helvete. Men allt annat är iallafall bra. Och snart får jag komma hem till min lurviga tjej. Det känns bra.